Att sätta kursen för framtidens stadsutveckling: när den tyska fastighetsföreningen (ZIA), naturskyddsföreningen (NABU), IKEA och den tyska landskapsarkitektföreningen (BDLA) går samman står stora förändringar för dörren. En allians bestående av 21 sektorsövergripande föreningar, stiftelser och företag presenterade först stadgan „Future City and Green“ för pressen i Berlin på tisdagen och överlämnade den sedan till den nya ministern för miljö, naturskydd, byggande och kärnsäkerhet, Barbara Hendricks.
Med stadgan vill deltagarna göra den positiva effekten av stadsgrönska mer igenkännbar och användbar. Stadens grönområden ska bevaras och skapas och samarbetet mellan de berörda aktörerna ska förbättras. I stadgan formuleras inte helt blygsamma krav på åtta områden för påverkan och åtgärder, t.ex. klimatförändringar, hälsa, social funktion, platsens kvalitet, skydd av mark, vatten och luft, biologisk mångfald och främjande av forskning inom bygg- och vegetationsteknik. Potentialen hos grönområden i våra städer ska främjas, kvarstående problem ska analyseras kritiskt och långsiktig planering ska tas itu med.
Initiativtagare till stadgan är det tyska förbundet för trädgårds-, landskaps- och sportanläggningar (BGL) och stiftelsen DIE GRÜNE STADT. Bland de 21 första undertecknarna finns NABU, ZIA och bdla samt namn som Meyer Werft, IKEA och det tyska golfförbundet. En stark gemenskap med goda idéer och starka argument. Det låter nästan lite för bra för att vara sant: De undertecknande institutionerna är engagerade i livskvalitet, rekreation, miljöskydd, hållbarhet och uppgradering av affärsplatser, fastigheter och samhällen. Skeptikerns öron spetsar sig: vilken roll spelar ekonomiska intressen i så mycket engagemang?
För att få en helhetsbild av stadgan är det säkert värt att ta en titt bakom kulisserna. Då uppstår frågan om vilka olika motiv och intressen som finns hos dem som undertecknat stadgan och var de olika parternas samförstånd finns. När allt kommer omkring sträcker sig tolkningen av „grönt“ i staden från parkeringshus och gröna tak till stadsträdgårdar och landskapsparker. Förstår inte en förening som NABU något (helt) annat än en fastighetsförening när det gäller optimal användning av en öppen plats? Var går gränsen mellan en anlagd park, ett bostadsområde och en häckningsplats för sällsynta fåglar? Och är det bara en trevlig bieffekt att de medlemmar som är organiserade i föreningarna och de företag som utövar landskapsarkitektur i synnerhet kan förvänta sig att få uppdrag när stadgan genomförs – eller är det hela poängen?
Visst kan undertecknarnas särintressen åsidosättas till förmån för den större idén och på så sätt försonas med varandra. I detta samspel gynnas samtidigt de stora namnen av att de mindre får en ännu bättre image, medan de ekonomiskt mindre välpositionerade organisationerna gynnas av de storas inflytande. Det återstår därför att hoppas att stadgan inte förlorar sitt vackra utseende när de kvarstående frågorna besvaras och att blommiga ord och bilder inte bara används för att driva ekonomiska intressen.